Clapton was God (sida 4 av 2) | Föregående sida

Rune Häger: 2008-01-27 21:24		Det dyker upp många frågor och sidospår i den här debatten. De som jag mest känner mig berörd av, är de som handlar om musikskkritikernas självpåtagna roll. Jag vet inte om det är rätt att hoppa in med ett inlägg så här dags, när de flesta förmodligen har tömt sitt förråd av åsikter om hur man ska fungera som recensent eller varför Clapton är bra eller dålig. Dessutom har Bengt sagt det mesta som jag också tycker är rätt. Men jag kanske kan ventilera en åsikt som jag sällan har sett komma upp i sådana här sammanhang. Jag tror nämligen att man som musikkritiker inte behöver lyssna på allt eller veta allt. Jag har t ex sällan ägnat mig åt Clapton. Han är ett av de där namnen som har enorm lyskraft och som man »måste« veta allt om, i alla fall om man är musikskribent. Men sanningen är att jag aldrig fastnade för Clapton när jag hörde honom första gången. Jag hade så mycket annat att lyssna på att han helt enkelt inte fick plats hos mig. Jag tyckte bara att han var pretentiös och sen fick andra skriva om honom vad de ville, höja honom till skyarna, se honom som överlägsen, avguda honom. Jag struntade i vad de skrev. Varje gång jag hörde honom på radion eller såg honom på teve, så bekräftades min åsikt. Han var stel, tråkig och ingen som jag tänkte fördjupa mig i. Jag har flera andra stjärnor på samma lista. Jag har t ex aldrig brytt mig om Jimi Hendrix. Måste man det? Är det tillåtet att ha helt andra värderingar än de som räknas som »de självklara«? Får jag i min roll som musikkritiker välja bort artister som inte berör mig, märker någon enda läsare att jag fullkomligt struntar i Clapton eller Hendrix? Ja, jag tycker att det är min rättighet att välja bort det jag inte tycker är värt mitt engagemang och istället skriva om sånt som jag hittar av en slump i skivbutiken, som jag får nys om genom att läsa utländska magasin eller som jag ser med egna ögon spela på en scen i Malmö, Austin eller var som helst – och som jag gillar. Kan jag förmedla något om en artist som kämpar för livet i utkanten av verkligheten, och få andra musikintresserade att någon gång kolla om de tycker detsamma som jag, då har jag nått ett mål. Claptons karriär är gjuten, han är etablerad, skicklig och säkert värd beundran, men mig har han aldrig berört. Därför har jag heller aldrig skrivit en rad om honom. Borde jag ha gjort det eller är det min rätt att bara välja bort?
Magnus Eriksson: 2008-01-27 21:40		Du gör naturligtvis helt rätt. Vi väljer alla bort sådant som inte intresserar oss. Jag skulle aldrig ge mig på att recensera reggae, soul, punk, indie, s k r&b eller norsk folkmusik eftersom jag inte vet något om de traditionerna (och varken har åsikter eller kunskaper nog för att säga något), alternativt blir uttråkad av dem (och följaktligen skulle min kritik bli idiosynkratisk). För egen del har jag förmodligen inte hört fem låtar med Oasis. Med U2 och Eurythmics har jag hört ett samlingsalbum med resp, som jag i och för sig tyckte var bra, men som inte lockade att gå vidare. Och hellre än att lyssna mer än en gång på nya skivor av posörer som Dale Watson och Dwight Yoakam lyssnar jag på nya skivor med Katie Bull och Steve Lehman. Andra får ta hand om tråkmånsarna, jag behöver varken ägna tid eller spaltutrymme åt dem (annat än möjligen i kritisk debatt). Kanske är det lättare på litteraturkritikens område. Där är det helt legitimt att säga att man inte läst årets svenska debutanter, om man arbetar med andra fält.
Bengt Eriksson: 2008-01-27 21:55		Problemet för - möjligen med - mej är ett annat: Jag vill höra så mycket musik som möjligt.
Pelle Nilsson: 2008-01-27 22:32		Så jag som var i slutet av tonåren när punken kom ska skämmas för att jag fortfarande kan plocka fram mina gamla skivor med typ Clash eller Ramones??? Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Självklart lyssnade jag på punken med andra öron än de som som var sju-åtta år yngre, men det går inte att klumpa ihop all punk på det sättet. Det kom musik som jag tyckte var bra då och håller än, och det kom givetvis en massa som jag inte gillade då och ännu mindre skulle lyssna på i dag. Och en del som jag lyssnade på då lyssnar jag inte på i dag. Det är inget unikt för punken. Rune har helt rätt. Varför skriva om något du inte tycker är intressant. Speciellt när det gäller Clapton skrivs det ju så det räcker ändå (och lite till). Som läsare är jag intresserad av skribenter som har ett genuint intresse av musiken de skriver om och försöker få mig intresserad av något de gillar. Som lockar mig att lyssna för att sedan uppskatta eller förkasta det jag hört. Därför gillar jag att läsa Lennart P, som jag följt sedan han började skriva i Arbetet en gång i tiden. Sedan håller jag med Bengt. Det roliga är att lyssna på så mycket musik som möjligt, och plocka russinen i olika genrer.
Magnus Eriksson: 2008-01-27 22:38		Nä, du behöver inte skämmas det minsta. Om du läser vad jag skrivit förstår du varför. Och Bengt, det vill vi väl alla, men vi inser också att vissa saker inte är för oss. Det gör väl även du?
Bengt Eriksson: 2008-01-28 09:37		Ja, jag är så konstigt (om det inte hör till yrket?) att jag också lyssnar på musik som jag inte är särskilt förtjust i. T ex lyssnar jag på varje ny Dwight Yoakam-cd trots att aldrig fått höra annat än det jag förväntat mej och ett tag lyssnade jag också på Svensktoppen varenda vecka. Och framför allt: hela genrer stänger jag aldrig ute, i varje genre finns både någonting som är och någonting som inte är för mej.
Magnus Eriksson: 2008-01-28 10:38		Men Bengt, det gör jag också. Men till slut når man väl en punkt där artister eller hela genrer så til den milda grad tråkar ut en att man slutar lyssna? Jag behöver inte lyssna på reggae (för att ta en genre som rätt och slätt tråkar ut mig - numera - men där jag aldrig skulle komma på idén att ifrågasätta värde eller relevans) för att skriva om country; fast en del reggaeskribenter borde kanske ha bättre koll på t ex Jim Reeves och Patsy Cline. Inte heller behöver jag kunna Oasis, som aldrig fångat mig, för att kunna ägna mig åt Miles Davis eller Townes Van Zandt. Du skriver ju själv att du inte lyssnat särskilt mkt på Clapton de senaste åren. Eller minns jag fel?
Dag Johansson: 2008-01-28 11:40		Runes poäng att en recensent inte behöver lyssna på allt och veta allt är viktig i synnerhet med tanke på dennes trovärdighet. Jag hade länge svårt att till mig av det som Andres Lokko skrev eftersom han utgav sig för att vara expert på precis allt inom alla möjliga genrer (i alla fall i yngre dagar, har ingen aning om hur han skriver idag). Med dagens musikutbud torde det vara nödvändigt och tom önskvärt med ett visst mått av specialisering för varje seriöst arbetande musikjournalist. Vad gäller »sågningar« av artister så är det ett ofrånkomligt faktum att de har ett högt läsvärde. En välskriven sågning är alltid underhållande (oavsett om artisten bara är medioker eller riktigt, riktigt usel). Som påpekats ovan är det viktigt att vi aktar oss för publikförakt. Att den stora massan köper »fel« skivor beror på ett bristande musikintresse. Det stora flertalet musikkonsumenter nöjer sig med att köpa det som THE MAN vill att han ska köpa. Detta hindrar ju inte att denna måttligt intresserade konsument kan vara nöjd med sitt köp av Claptons senaste mediokra alster och att han gjort ett bra val utifrån sina preferenser. Man kan (som Magnus gör ovan) dra en parallell till sportintresse eller varför inte till vinintresse (Jag dricker rödvin då och då men jag är inte särskilt intresserad av att förkovra mig. Därför köper jag första bästa rödvin som jag hittar i snabbköpet - kanske rödvinets motsvarighet till en medioker Clapton-platta - trots att jag är fullt medveten om att det finns bättre alternativ som rekommenderas någonstans av vinjournalistikens motsvarighet till Lennart Persson. Mitt val av »fel« vin är ett medvetet och från mina utgångspunkter rationellt val för vilket jag inte förtjänar någons förakt.)
Tom Skjeklesæther: 2008-01-28 12:09		Forskjellen på vin og musikk er jo den at god vin oftest koster vesentlig mer enn dårlig vin. God musikk koster det samme som dårlig musikk.
Håkan: 2008-01-28 12:22		God musik är till och med oftast billigare än dålig eftersom de inte sällan är nice price-utgåvor. Eller är det någon som tror att priset på t.ex. den här: korresponderar mot dess innehållsliga värde?
Magnus Eriksson: 2008-01-28 12:22		Och? Det gör väl inte valet vare sig mer eller mindre medvetet? Men nu Tom, är vi också inne på för dig kritisk mark. Jag har sett dig beställa undermålig visky på krogen... Dessutom till ungefär samma pris som den bättre. Men som den gentleman jag är har jag pekat på mer kvalificerade alternativ, utan att håna eller förakta dig.
Tom Skjeklesæther: 2008-01-28 12:29		Er ikke ute etter å håne Dag for hans vinvalg. Undermålig whiskey? Den må ha blitt påspandert meg av en svenske..
Magnus Eriksson: 2008-01-28 13:01		Jameson, den gyllene mediokratin! Kom igen, unge man...
Bengt Eriksson: 2008-01-28 16:30		Det är mycket jag inte h i n n e r lyssna på, och det är väl också ett slags prioritering och urval.
Lista ämnen | Föregående sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg